Vad säger lagen?
Det finns många lagar, förordningar och folkrättsliga konventioner som betonar att barn med funktionsnedsättning har samma rätt som alla andra att ha ett självständigt liv och delta aktivt i samhället. I andra mer specificerade lagar och förordningar beskrivs vilka tekniska krav som ska vara uppfyllda när det gäller trafiksäkerhet.
Barn har rätt till utveckling och ett aktivt liv
År 1989 antog FN:s generalförsamling konventionen om barnets rättigheter. Nästan alla andra länder i världen har beslutat att följa denna konvention. Sedan 2020 gäller barnkonventionen som svensk lag.
Barnkonventionen slår fast att barn är människor med egna rättigheter och att ländernas regeringar ska göra allt de kan för att förverkliga konventionen.
I barnkonventionen finns också en artikel som handlar speciellt om att barn med funktionsnedsättning har rätt till ett aktivt liv med god livskvalitet: ”Varje barn med fysiskt eller psykiskt handikapp har rätt till ett fullvärdigt och anständigt liv som möjliggör dess aktiva deltagande i samhället.” (artikel 23)
Enligt FN:s standardregler är det övergripande målet att människor med funktionsnedsättning ska vara fullt ut delaktiga och självständiga. Varje stat som antagit standardreglerna ansvarar för att undanröja alla hinder för delaktighet inom samhällets alla områden. Det gäller också den fysiska miljön som ska vara tillgänglig ”oavsett vilka eller hur stora funktionsnedsättningar människor har”.
Standardreglerna är inte juridiskt bindande på samma sätt som barnkonventionen, men de medlemsstater som har antagit reglerna har åtagit sig att följa dem.
1993 inrättades en statlig barnombudsman, BO, för att bevaka barns rättigheter i Sverige.
Barnombudsmannen ska bland annat se till att det inte finns några lagar i Sverige som krockar med barnkonventionen. Skulle det göra det lämnar Barnombudsmannen in förslag på hur man ska ändra lagen.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen, HSL 2017:30 och lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS 1993:387, är regionerna och kommunerna skyldiga att erbjuda habilitering, rehabilitering och bedömning av hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning till dem som är bosatta inom kommunens eller regionens gränser.
Lagen ger alltså rätt till en bedömning av vilka insatser som är lämpliga för en person. Hjälpmedel kan vara en del av den föreslagna insatsen. Observera att lagen däremot inte ger personen rätt till att få hjälpmedlet eller hjälpmedlen.
Läs mer om Hälso- och sjukvårdslagen.
Läs mer om lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Enligt socialtjänstlagen, SOL 2001:453, har kommunerna det yttersta ansvaret för att alla som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver.
I lagtexten står det att kommunen ska hjälpa människor med funktionsnedsättning så att de kan delta i samhället på samma villkor som andra medborgare. En viktig del av detta är att personer med funktionsnedsättning ska ha samma möjlighet att förflytta sig som andra medborgare.
Att kommunerna har det yttersta ansvaret betyder inte att de är ensamt ansvariga eller att stat och region kan lämpa över sitt ansvar på kommunerna.
I färdtjänstlagen (SFS 1997:736) står det att kommunen har ansvaret för att ordna transporter åt personer vars funktionsnedsättning inte är tillfällig, och för personer som har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller inte kan använda sig av allmänna kommunikationsmedel.
Skollagen reglerar skolskjutsar genom skolskjutsförordningen. Hemkommunen är skyldig att ordna skolskjuts när sådan behövs, bland annat för att elever med funktionsnedsättning ska kunna ta sig till och från skolan.
Barn har rätt till trafiksäkerhet
Inga människor ska skadas eller dödas i trafiken. Det är målet i den så kallade nollvision som riksdagen 1997 beslutade ska gälla för allt trafiksäkerhetsarbete i Sverige. I texten står att man ska göra sitt yttersta för att minimera risken att någon skadas eller dödas.
I nollvisionen står också att trafiksystemet måste utformas efter dem som har det sämsta skyddet och är mest känsliga till exempel vid en krock. Barn med funktionsnedsättning är sannolikt den grupp som är allra mest känsliga.
Alla som åker bil ska använda säkerhetsbälte. Det är förarens ansvar att alla passagerare under 15 år har bälte på sig. Det gäller alla barn – oavsett om de har funktionsnedsättning eller inte.
Barn som är kortare än 135 centimeter ska dessutom använda en särskild skyddsanordning i form av babyskydd, bilbarnstol eller bältesstol/bälteskudde.
Om ett fordon har fler än åtta passagerarplatser räknas det som buss. I bussar gäller att om man sitter på en plats där det finns bälte så ska man använda det.
EU:s så kallade bussdirektiv 2001/85/EG innebar hårdare säkerhetsregler för bland annat dörrar och klämskydd, nödutgångar, mittgång och invändiga trappor. Det började gälla för bussar som togs i trafik från 2004.
Reglerna skiljer sig åt beroende på om bussen ska användas i tätorts- eller landsvägstrafik.
För landsvägsbussar krävs en extra hållfast kaross eftersom det ökar passagerarnas chans att överleva om bussen skulle slå runt. Dessa bussar ska också ha höftbälte eller trepunktsbälte på samtliga platser.
Kraven att anpassa för funktionshindrade är störst på bussar i tätortstrafik. Rullstolsburna ska kunna ta sig till särskild plats ombord. Lyftanordning och ramp ska finnas för påstigning. På bussen ska fasthållnings- och stödanordning för rullstolen finnas.